beams

Hold on to the hope - which

Spreads its warmth

Through the beams of light

From the dawn - rising

After a dark night

(tillägnad en vän långt bort, som just fått cancer...)

i stormens öga

Det regnar ute idag

Det viner i trädens löv

Vissa är tysta

Andra orkar inte hålla kvar

Några bleknar

Molnen är snabba idag

De sveper över morgonens ljus

Gryningen väntar

Som om den håller andan

Allting hoppas

Tiden finns ej idag

Minuter är för de plågade

I stormens öga

Vill stanna här en stund

Vill andas

osynlig

Det rör sig i mitt inre. Små krafsande fingrar, som försöker ge sig till känna. Ljud tränger igenom de små öronen, så oviss om den nya världen. Så lugnt och stilla vilar det nya livet. Hjärtat slår fortare än mammas. Nyfiken, trygg och oviss. I en treenig stämma, i osynlighetens mörka rum. Där frodas du, min älskade.

Du viftar med fingrar så små

Men ingen finns som ser på

Så späd

Men så yppig,

Du sjunger mammas visa då

Men ingen finns som hör på

Ensam

Men ändå omsluten

Du sträcker dig då från topp till tå
Men ingen finns som känner det slå

Så hjälplös

Men så besvarad

Du vet så väl att Skaparen så

Har omsorg om dem som är små

Osynlig är du, för oss

Men ack, så älskad

tillägnad förfader

Sitter och tittar ut mot blöta trädtoppar och hör regnet smattra mot fönstrena, och kom att tänka på denna dikt som är skriven av min farfars farsfars far, prosten Anders P. Widberg. "Mitt hem är ej på jorden, nej, ovan skyn det är" (Lina Sandell)...

Minuten ganska snällt försvinner
En timmas tid går hastigt bort
En dag som strömmen snart bortrinner
En veckas lopp är mycket kort
En månad går och året skrider
Tänk Vandringsman hur tiden lider
På tiden följer död; men vet
på döden följer evighet

våga

Det är utmaningen just nu. Att våga öppna, att våga stänga, att våga ge och att våga ta. Någonstans inom dig hörs ett skrik, ett rop av frustration. Är det så svårt att vända riktning på sin båt i den kraftiga strömmen, fästa blicken och börja gå ro åt det andra hållet? Ja. Det är just vad det är, svårt. Det skär, det viner, det kapar. Men du får vara du. Och när dina armar tröttnar på färden, då påminns du. Du är inte ensam. Du kan släppa årorna och vila. Ibland kan en hård och kall vind av åsikter slå dig i ansiktet, men då vet du. Du är på rätt väg. Ibland måste man bara våga vara, som ett barn.

Vill vara liten

Vill bli mindre

Vill vara stor

Vill vara vuxen

Vill stanna i boet

Förbli skyddad och trygg

Vill pröva mina vingar

Möta det okända, utmana det

Jag törs ingenting

Jag vågar allt

Jag är så osäker

Jag är så stark

Till åldern stor

Men alltid, som ett barn

väggar

Blott en sal

Tom, innehållslös, öde

En tystnad

Utan dess like

Endast väggar

Smutsiga, suddiga, oklara

Ett mörker

Vilar i varje vrå

Med en trasa jag sveper

Varje fläck jag putsar

Jag skrapar, jag river

Allt som är förfallet

Du låter mig då se
Konturer, former, ramar
Ett galleri med tavlor
Gamla och nya

Du låter mig då se
En del konstverk
En del misstag
Alla där uppsatta

Någon konstnär är jag ej
Det har vi alla märkt
Ett tålamod krävs
Det kan ta lite tid

Men vacker kallar du mig
Trots skammen uppenbar
Du hängde mig på väggen
Utav en kärlek ofattbar

Låt penseln få liv
Låt färgerna lysa
Låt mig få se
Förvandlade väggar

kapten

Jag hittade denna text bland gamla mail en dag, och när jag nu läser den om och om igen blir jag så varm i själen. Det är precis dessa ord som jag behöver läsa just nu, precis denna bön som jag behöver stämma in i. På tal om det så har jag en ledig tjänst som kapten över ett skepp som verkar förlorat konsten att navigera. Men den tillsätts härmed någon som har meriter långt utöver medeltalet, en person som redan står mig nära. Jag kan helt och fullt förvissa mig om att skeppet är i goda händer och kommer att sättas på rätt kurs igen. 

O Herre, hjelp ditt brudne skip før stormen tar det under,

vi som ved nåden hyret er, gi at vi aldri blunder,

men våken stevner skipet frem og motgangsvinder dølger,

så seiler skipet stødig frem på kjærlighetens bølger.
 
Ja hjelp oss nu, vår kjære Gud, at kursen rett må føres,

så verdenshavets røster ei i tvilens stund må høres.

Ja, heller tro i storm og larm, forfølgelser og sorger,

enn noen gang i tvilens brann å bli en helveds borger.  
For denne frykt gjør du oss trygg, gi olje med på lampen,

så den må lyse opp vår led og gjøre sterk i kampen.

Så blir vi aldri trette mer og sovner ei på ferden,

med Krist vi kjemper troens strid, ja lykkelig i verden.
 
Og siden blir vårt rette hjem, hos Herren Gud vår Fader,

hvor livets tre fullblomstret er med vakre, grønne blader.

Der stormer aldri verden mer, der skinner solen stille,

der drikker vi forevig av barmhjertighetens kilde.