Det rör sig i mitt inre. Små krafsande fingrar, som försöker ge sig till känna. Ljud tränger igenom de små öronen, så oviss om den nya världen. Så lugnt och stilla vilar det nya livet. Hjärtat slår fortare än mammas. Nyfiken, trygg och oviss. I en treenig stämma, i osynlighetens mörka rum. Där frodas du, min älskade.
Du viftar med fingrar så små
Men ingen finns som ser på
Så späd
Men så yppig,
Du sjunger mammas visa då
Men ingen finns som hör på
Ensam
Men ändå omsluten
Du sträcker dig då från topp till tå
Men ingen finns som känner det slå
Men ingen finns som känner det slå
Så hjälplös
Men så besvarad
Du vet så väl att Skaparen så
Har omsorg om dem som är små
Osynlig är du, för oss
Men ack, så älskad