Vad är det med våren som får själen att smälta, hjärtat att hisna och öppna sig för beröring? Är vi så okapabla till att öppna den varma källan inom oss, bara för att mörkret plötsligt förenats i vårt följe? Kan det vara isdrottningens järnhand som skapat ett tabu över givande och tagande? Har vi låtit rädsla få bygga bo i vårt ide? Att våren med dess makt över oss gör oss perplexa, det är ett faktum. Vi står som handfallna medan penseln målar med nyanser vi trodde vi inte visste fanns. Att våren med dess extravagans gör oss köpgalna är något vi alla kan instämma i. Men måste vi slösa? Kan vi inte spendera så att det finns i solförrådet när ljuset, glädjen och kärleken lider? Även om också jag lät mig värmas en vårdag, så att bägaren rann över gång efter gång.
En dag vattnades jorden
Det var vår, och du var där
Varma droppar gjorde mig stum i orden
Där stod du, min värld slets isär
Vi följdes åt, du och jag
Världen var glad, det var ljust och fritt
Nyfikna vi möttes, på olika sätt var dag
En stor del av mitt var nu ditt
Vilsen jag var, i tankarnas skog
Men alltid trygg, där i hjärtats vrå
Du förstår, av dig fick jag aldrig nog
Det är detsamma, nu som då
Ska jag skratta, ska jag gråta
Vad säger känslan nu
För mig är det en gåta
Men nu finns du, bara du